Jag har funderat en del på sistonne, funderat på människors utseende. Man argumenterar ofta och säger att det är insidan som räknas osv. Men när man ska ta kontakt med någon för första gången så spelar nog utsidan störst roll ändå, man identifierar andras stilar och får genast fördomar om hur denna personen kommer att vara, huruvida man kommer att tycka om den eller ej.

Aja, detta blev en ganska oplanerad spinoff på vad jag egentligen ville prata om, nämligen utseendets oväsentlighet. Av att döma av vad jag skrev tidigare så kan denna överskrift verka en aning paradoxal, men ni förstår snart vad jag menar. När man väl lär känna någon så är oftast relationen, eller rättare sagt ska den vara, ömsesidig. Ingen part ska känna sig tvingad till att umgås med den andre. När väl en relation skapats så kommer det viktiga, att utseendet är oviktigt. Om ens vän får ansiktet förvrängt i en olycka så överger man den inte, och varför inte? En del personer kan tycka att det känns jobbigt att behöva umgås med någon som inte är särskilt fager, men majoriteten bryr sig inte, och varför inte det? Jo, för utsidan har absolut ingen betydelse när man väl skapat en relation! Ifall jag klipper mig utan min partners samtycke eller hon färgar sitt hår utan att fråga mig först så spelar det ingen roll, jag är inte ute efter hennes utseende, jag är ute efter personen som finns bakom.

Jag och min flickvän är väldigt uppriktiga mot varanda (tror jag i alla fall, men vem vet vilka hemligheter hon döljer?) och jag har kommit fram till att det kanske inte alls är bra. Det sägs att ärlighet varar längst, och det kan väl vara sant i de flesta fall men långt ifrån alla. De fall som jag börjar fundera på om det vore bättre att man ljög, eller rättare sagt inte uppriktigt säger det man tänker på, är när det kommer till oviktiga saker som bara leder till att den andre tar illa upp. Detta handlar både om att säga saker och att svara på frågor. Det kan vara frågor som ”tycker du om min nya frisyr?” eller att säga ”jag tycker mest om rött hår”. Den sista har jag faktiskt lyckats kläcka ur mig, och oj vad jag ångrar det.. Mycket av folks åsikter angånde sådana här saker bryr jag mig inte om, men det finns några få personer som kan påverka mig med vad de tycker. Det är när någon av dem säger saker som jag kan ta riktigt illa upp. Att tänka igenom det man ska säga är väldigt viktigt. Genom att inte säga saker, eller svara anorlunda gentemot sin faktiska åsikt, kan man undvika många konflikter och många ledsna eller besvikna stunder, till och med göra någon glad!

”Man lär så länge man lever” Är ett sant, och mycket intressant uttryck. Jag vill inte att någon ska komma till skada. Jag vill framförallt inte att mina vänner ska bli illa behandlade eller utnyttjade på grund utav att vissa personer är rövhål. Det jobbiga med människan och det mänskliga psyket är att det ofta gör raka motsatsen till vad det blir tillsagt. Det är en ganska lustig ekvation som jobbigt nog upprepas gång på gång på gång osv… Personligen mår jag mycket bättre så länge mina vänner mår bra och det vet jag att nästan alla andra också gör. Det jag vill få sagt är att jag har många kompisar som dejtar eller umgås  med ”dåliga” människor, eller utsätter sig för ”dåliga” handlingar, och jag vet inte hur jag ska försöka förhindra detta beteende. Det hjälper inte att man informerar om att ”din blivande flickvän/pojkvän är en röv”, varför skulle någon lyssna på mig? Deras erfarenheter är ju inte mina, och de kanske upplever att de är i en bra relation? Vem vet? Jag tycker det är jobbigt att sitta inne med vetskapen om att snart, snart kommer det. Det kommer vara slut och det kommer att bli jobbigt än en gång. Och hade jag inte varnat? Redan innan relationerna började så har man varit framme och varnat! Och se! Ens spådomar gick i uppfyllelse.

Sen börjar jag tänka steget längre, varför vill jag förhindra denna förutspådda olycka? Framförallt vill jag skydda mig själv och mina vänner från psykisk plåga, men jag vill nog även att det ska gå dåligt för dem jag inte tycker om; de ska inte få bli inblandade i min vänskapskrets och mina vänner är för bra för dem. Argumenten som jag använder för att backa upp mitt egna handlande är så svaga, så sjukt svaga att de inte håller. Det är väl antagligen även en av de mänskliga försvarsmekanismerna, man vet att man har dem men man har svårt att komma ifrån dem.

Vidare så har jag ingen som helst makt att bestämma över andra människor och deras val (om man nu har val, höhö). Att bedöma personer och handlingar utan att ha träffat eller upplevt dem är sjukt dumdristigt, även om man ofta gör det. Då baseras ens uppfattning framförallt på fördomar och andra människors subjektivitet vilket omöjliggör en objektiv hållning (som att människor någonsin kommer att kunna vara objektiva). Men det är inte alls det jag ville säga, utan det jag vill ha ur mig är att man lär sig av sina misstag, och ifall man inte gör några har man inget att lära. Jag har själv gjort mycket jag ångrar men som jag nu tagit lärdom av; åtskilliga gånger har folk blivit sårade och jag önskar att mitt handlande kunde bli ogjort, men så funkar det inte. Jag kan inte förbjuda någon från att göra misstag, än mindre fördömda någon för de begått det. Att mina vänner utsätter sig för något som kan leda till extrem prestationsångest, existensångest eller allmän depression är trots allt deras val; och ifall jag väl skulle lyckas med att förhindra att någon kommer till skada nu, så kommer det antagligen bara leda till större sorg längre fram, då är det lika bra att leva igenom det nu, ta lärdom och gå vidare, ska det vara så svårt för mig att inse? Egentligen, när jag tänker efter, är det ju en självklarhet. Råd från vänner kan vara bra, men i slutändan måste man själv uppleva saker för att få sin uppfattning om hur verkligheten funkar, få sina egna erfarenheter och leva sitt egna liv, inte det konstlade livet som uppmålas av någon som tror sig veta bättre än en själv.

Ett nytt år, nytt språk och nytt land. Detta är början, genesis, alfa; helt enkelt, allt klyscigt för en ny början. Språket är ändrat på grund utav att jag är lat och inte orkar tänka; genom att använda svenskan så kan jag även lättare få sagt det jag vill säga. Tanken med denna bloggen var att den skulle komma igång när jag flyttade till danmark, vilket var för ungefär ett halvår sedan nu. Än så långe har jag inte skrivit något här nere, så jag tänkte försöka börja om nu när jag än en gång ska flytta. Det är ganska intressant att det första inlägget i Danmark är inte skrevs när jag nyss flyttat ner utan istället när jag flyttar ut. Som sagt, ett nytt försök.

Ifall jag skulle sammanfatta min vistelse i danmark med två ord skulle det bli – Ångest och Tristess. Det var härligt att flytta ner hit, alla planer man hade, jag och min rumskamrat skulle spela spel, åhh så mycket spel vi skulle spela. Jobbsökande var nästan sekundärt, vi hade räknat ut att vi inte behövde något jobb de första månaderna då vi istället kunde överleva på våra besparingar. Trotts att vi hade samlat ihop en del i förväg så var man ändå snål, och det kan ha varit en av mina största misstag. Jag valde att inte hålla på med någon aktivitet, det kostade trotts allt pengar. Tiden gick och mitt liv började bli väldigt monotont, dagarna ägnades till att vandra runt i stan i fem timmar för att lämna ut CVen till diverse butiker för att sedan komma hem till lägenheten och antingen kolla på film eller spela spel resten av kvällen. Jag och min rumskamrat började växa allt längre ifrån varann då vi sakta men säkert började inse att vi hade lite olika prioriteringar i livet. Visst, festande kan vara kul, med rätt männsikor och på rätt ställen. Själv är jag absolutist (dricker ingenting) så jag håller mig gärna borta från sådana tillställningar. Då han senare fick jobb som bartender så fanns det i alla fall folk att dricka med, men jag avstod från att närvara de flesta gångerna. Till slut pratade vi inte med varann, vi hade fått slut på samtalsämnen, det ändå vi kunde få ur oss var vad vi skulle äta och vad ens jobbakompisar hade gjort för något. Är det så här för vuxna par också? Får de till slut slut på saker att prata om eller inte? I alla fall, ångesten växte då jag inte hade någon att umgås med, allt verkade så meningslöst, jag började ifrågasätta min egen existens och varför jag ens var här osv. började få andningssvårigheter och var tvungen att gå ut på långa promenader. Jag hade fastnat i en ond cirkel helt enkelt, och jag var tvungen att ta mig ur den på något sätt. Tlil slut tog jag mig samman och började träna gymnastik igen, där träffade jag massor av folk och började sakta men säkert inse mitt egna behov av socialt umgänge. Jobbet kom strax efter och likaså vännerna i Lund och Malmö. Efter detta blev allt gradvis bättre till hur jag har det idag (nu mår jag bra igen, har blivit mitt gamla vanliga glada jag) och nu sitter jag här i min säng, praktiskt taget arbetslös igen. Med en hyra på över 4000 och mat som skall köpas i dansk valuta så finns det inte mycket mer att göra en att flytta hem igen, vilket jag inte har något emot – Det är svårt att beskriva hur härligt det ska bli att få komma hem till alla gamla vänner, även om ganska många är ute och utforskar världen på egen hand. För min del är det färdigutforskat, i alla fall som det ser ut innom den närmsta tiden.

Jag har lärt mig ganska mycket om mig själv under den här perioden, framförallt vikten av att ha personer runt mig som jag bryr mig om. När man gör något sånt här, åker till ett nytt ställe för att jobba eller framförallt leva sitt liv, så är det viktigt att antingen redan ha vänner där eller skaffa sig forum där man kan umgås med folk, så fort som möjligt. Bra exempel på forum kan vara antingen jobb, skola eller gruppaktivitet (idrott, ideell förening etc.) Man kan klara sig på att spela spel, läsa böcker och titta på tv, men ibland kan det kännas som att det inte räcker till. Utan rätt personer runt sig så blir man lätt uttråkad.

Nu är det frukost tycks jag höra ifrån köket, det ska bli fint. Det är skönt att vara här nu, det känns som att min och min väns relation är tillbaka till det vanliga igen, som vi var innan vi flyttade ihop. Jag ser fram emot den kommande veckan av packande och städande, det, det kommer att vara nice.

–Yesterday I was all worked up about this thing, adrenaline pumping, my veins became bigger, that is I had a lot of things going on in my head at that moment, and I just wanted to spit it all out. Unfortunately I did not have enough time to finish it in time, instead I ended up eating a lot of food and preparing me for yet another monotonous workday. However, I decided that at least I could try to finish the article today, since today is midsummer eve, a terrific Swedish holiday with a lot of early potatoes, herring and booze (well, maybe not for my part, but at least for everyone else).

–So, yesterday (read: ”two days ago”) it finally happened, the Swedish parliament decided to betray its people.

–By approving a bill to allow the Swedish military to monitor all telephone calls, text messages, emails and much much more, that crosses the Swedish border, Sweden moved one step closer to becoming a Surveillance Society á 1984. Försvarets Radioanstallt (FRA), roughly translated into the National Defence Radio Establishment, does not need to have a valid reason to monitor ones activities, the bill just allows them to do so if they feel like it. The permission includes all transfer of information, that is, all file-sharing and access to websites included, so if you have accessed this blog from Sweden, you can be sure that FRA already knows about it…

–The reason for the new law is to protect Sweden from ”outer threats”. With outer threats means all the terrorists that threatens Sweden. I don’t know with you, but last time i checked the Swedish neutrality have been in effect for at least 200 years, so a terrorist threat seems very unlikely. This morning (In Swedish) the leader of the Center Party got interviewed about the new law in which she ranted a lot about national security and how terrorists might want to attack Swedish infrastructure, important buildings and so on. The best parts is when the interviewer tells her that experts states that the new law won’t have any deterrent effects upon terrorism and she says ”well, you could say that” or when she is asked to define the ”outer threats” and she answers with, i quote, ”major industries and terrorists”.

–The most important constitution of a democratic society is hereby threatened, the freedom of speech. By adopting the FRA-Law all anonymity have been thrown out the window and used to pick up the broken glass. Almost all communication that travels within Sweden today now and then takes an excursion to an adjacent country to improve the transportation speed, which forces all contact with the press to be performed mouth to mouth in order to avoid the bugging of the state.

–And the worst thing yet, it’s not only the military that will be able to access all the information, but also the government and ”other authorities”.

–The proposition got approved with only a marginal difference, 143 for, 138 against, 1 abstained, 67 absent. For those of you who’s not familiar with the Swedish political parties we could sum it up by saying that we have two blocks, the right (consisting of four parties, called the alliance and is currently in power) and the left (consisting of three parties now referred to as the opposition). For the law to been overruled only five members of the right wing would have needed to vote against the proposition; however, unfortunately for us only one dared to do so. Some of those who voted for did not do so because they thought it to be right, they thought about their future. By voting against your party’s will you’re immediately going to get ostracised and, furthermore, you’ve lost the trust of your party leader, that is, your political career (in this party) may be over. I’m certain that there are people in our parliament that don’t believe in bugging and monitoring, but they were to afraid to show their true sides; instead they decided to go with the flow and skip all thinking. This produces a problem, by having someone else do the thinking for you you can’t really accomplish anything, and if it’s so you’re especially not fit to become a politician.

–But maybe I’m being too naive, maybe this isn’t such a big deal at all. Why would I feel threatened if the state only wants to protect me? If I commit illegal deeds, then I should be convicted for it, right? The answer is both yes and no, If i perform illegal activities sure I may deserve a punishment, but it is not enough to justify the initiation of a surveillance society, it’s more than enough that you can track someone down by the GPS in their cellphones!

–So what can we do now? There’s currently a lot attempts right now, some more serious than others, to
ravel the new law. If you’re from Sweden, or are familiar with the Swedish language, my best advice would be to read this and this. If we can’t get a change now we will hopefully get it on the 19th of september, 2010. If you’re from some other place, well, then there is not much you can do but sit by and wait. Eventually we will win, there’s only a matter of time.

So, I finally got my act together and created a blog. Well, I don’t believe that I will write that much in the near future as I won’t have much spare time (or, more likely nothing to write about). I currently live in Sweden and I am going to move to Copenhagen, Denmark, this fall; so hopefully I will have more time over for this later.